Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 12 ―

»Ursäkta, sir, men jag tror inte att jag kommer att göra det.»

»Men ifall ni skulle komma att göra det», sade jag, »Så var god och säg honom att jag beklagar att han inte var här i dag, eftersom en gammal skolkamrat till honom var här.»

»Ska ske, sir!» och därmed delade han en bugning mellan mig och Traddles, med en blick på den senare.

Han rörde sig redan sakta mot dörren, då jag i ett förtvivlat hopp om att kunna säga något på ett naturligt och obesvärat sätt — vilket jag aldrig kunde till denne man — sade:

»Hör nu, Littimer!»

»Sir!»

»Stannade ni länge i Yarmouth den där gången?»

»Nej, inte så särdeles, sir.»

»Men ni stannade väl där till dess båten blev färdig?»

»Ja, det gjorde jag. Jag stannade enkom kvar för att se efter att den blev färdig.»

»Ja, jag vet!» Här höjde han aktningsfullt sina ögon upp till mina. »Mr Steerforth har väl förmodligen inte ännu sett den?»

»Det kan jag verkligen inte säga. Jag tror det — men jag kan verkligen inte bestämt säga det. Jag önskar er en god afton, sir.»

Han omfattade alla de närvarande i den aktningsfulla bugning, varmed han beledsagade dessa ord, och försvann. Mina gäster tycktes andas friare, då han hade gått, men den lättnad, jag själv kände, var mycket stor, ty utom det tvång, som härrörde av den oförklarliga känslan av att jag var den underlägsne, vilken jag ständigt erfor i denna människas närvaro, hade mitt samvete oroat mig med en viskning om att jag hade hyst misstroende mot hans herre, och jag kunde icke kväva en viss dunkel farhåga för att han skulle upptäcka det. Varav kom det sig, att jag, som i själva verket hade så föga att dölja, alltid kände mig som om denna människa utforskade mig?

Mr Micawber väckte mig ur dessa betraktelser — som