― 13 ―
voro blandade med en viss ångerfull bävan för att få se Steerforth själv träda in — genom att börja utbreda sig i lovord över den frånvarande Littimer såsom en mycket respektabel person och en rent av beundransvärd betjänt. Jag torde böra anmärka, att mr Micawber hade fått sin fulla andel av den allmänna bugningen och mottagit den med obeskrivlig nedlåtenhet.
»Men punschen, min bäste Copperfield», sade mr Micawber och smakade på den, »väntar, i likhet med tid och ström, inte på någon människa. Ah, den har just nu sin finaste doft och smak! Vill du vara god och säga mig din tanke om den, min älskling?»
Mrs Micawber förklarade, att den var ypperlig.
»Då vill jag», sade mr Micawber, »ifall min vän Copperfield tillåter att jag tager mig denna sällskapliga frihet, dricka ett glas för de dagar, då min vän Copperfield och jag voro yngre och kämpade oss fram genom världen vid varandras sida. Jag kan säga om mig själv och Copperfield, i ord vilka vi sjungit förr än nu, att
Vi två ha sprungit på grönan äng
och plockat oxläggar rara
— i figurlig mening — vid åtskilliga tillfällen. Jag vet just inte så alldeles», sade mr Micawber med den gamla rullningen i rösten och det gamla obeskrivliga uttrycket av att säga någonting riktigt fint, »vad oxläggar kan vara för slag, men jag är fullt övertygad, att Copperfield och jag ofta skulle ha plockat dem, ifall sådant varit görligt.»
Mr Micawber smuttade härmed på sin punsch, och vi gjorde alla detsamma, medan Traddles tydligen försjönk i grubblerier över den avlägsna forntid, då mr Micawber och jag kunde ha varit kamrater i striden med världen.
»Ahm!» sade mr Micawber, i det han harsklade sig och började att bli uppvärmd av punschen och elden. »Min söta vän, ett glas till?»
Mrs Micawber sade, att det måste bli mycket litet, men som vi icke kunde tillåta detta, tog hon sig ett fullt glas.
