Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 156 ―

två gånger hade följt med mig till Highgate och förnyat bekantskapen med doktorn, tog jag med mig.

Jag tog mr Dick med mig därför att han, som lade min tants motgångar hårt på sinnet och på fullt allvar trodde att ingen galärslav eller straffånge trälade så som jag, hade börjat att ängslas och förlora både sitt goda lynne och sin matlust, emedan han icke kunde göra någon nytta. I detta tillstånd kände han sig mindre än någonsin i stånd att få inlagan färdig, och ju mera han ansträngde sig med den, desto oftare smög sig Karl den I:s olyckliga huvud in i den. Som jag allvarsamt fruktade, att hans sjukdom skulle förvärras, såvida vi icke begagnade någon oskyldig list emot honom och inbillade honom, att han gjorde nytta eller verkligen fingo honom att göra nytta, vilket naturligtvis skulle vara ännu bättre, beslöt jag att försöka om icke Traddles möjligen skulle kunna hjälpa oss. Innan vi begåvo oss av, hade jag skrivit till Traddles en omständlig förklaring rörande allt som hade hänt, och Traddles hade sänt mig ett präktigt svar, i vilket han betygade mig sitt deltagande och sin vänskap.

Vi träffade honom ivrigt sysselsatt vid sitt skrivbord, upplivad av åsynen av blomkrukan och det lilla runda bordet i ett hörn av det lilla rummet. Han mottog oss hjärtligt och blev genast god vän med mr Dick, som mycket bestämt förklarade att han hade sett honom förut, vilket vi båda medgåvo vara »högst sannolikt».

Det första, varom jag ville rådgöra med Traddles, var följande. Jag hade hört att många utmärkta män hade börjat sin bana med att referera parlamentsförhandlingarna, och då Traddles hade omnämnt tidningarna såsom en av sina förhoppningar, hade jag ställt dessa båda saker i samband med varandra och i mitt brev sagt Traddles, att jag önskade veta på vad sätt jag skulle kunna göra mig duglig till denna sysselsättning. Traddles meddelade mig, såsom resultatet av sina forskningar, att ernåendet av blott och bart den mekaniska färdighet som fordrades för att kunna utmärka sig däruti, det vill säga, för att förvärva sig en fullständig kännedom