― 162 ―
tis om mr Micawbers meddelande. Jag är måhända vidskeplig», sade mrs Micawber, »men det förekommer mig som om mr Micawber vore bestämd att aldrig få svar på de flesta av sina meddelanden. Av mina släktingars tystnad torde jag kunna draga den slutsats, att de ogilla det beslut jag fattat, men jag vill inte låta locka mig bort från pliktens väg, mr Copperfield, inte ens av pappa och mamma, om de ännu levde.»
Jag uttryckte min åsikt om att detta var att handla fullkomligt riktigt.
»Det torde möjligen vara en uppoffring att gräva ned sig i en stiftsstad», sade mrs Micawber; »men mr Copperfield, om detta är en uppoffring å min sida, så är det sannolikt en vida större uppoffring av en man med mr Micawbers gåvor.»
»Ah!» sade jag, »ni reser således till en stiftsstad?»
Mr Micawber, som hade försett oss alla ur vattenkannan, svarade nu:
»Ja, till Canterbury. Rent ut sagt, min bäste Copperfield, har jag ingått ett kontrakt, i kraft varav jag uppgjort och överenskommit med min vän Heep att bistå och tjäna honom i egenskap av — och att bli — hans förtrogne skrivare.»
Jag stirrade på mr Micawber, som högligen njöt av min Överraskning.
»Det är min plikt att säga er», fortfor han med en riktig ämbetsmannamin, »att mrs Micawbers affärsvana och kloka råd till stor del lett till detta resultat. Sedan den handske, varpå mrs Micawber vid ett tidigare tillfälle häntydde, hade blivit kastad i form av en annons, upptogs den av min vän Heep och föranledde ett inbördes igenkännande. Om min vän Heep», sade mr Micawber, »som är en man med anmärkningsvärd klokhet och skarpsinnighet, önskar jag att tala med all möjlig aktning. Min vän Heep har just inte satt den bestämda lönen så särdeles högt, men han har gjort mycket genom att i värdet av en mina tjänster motsvarande proportion befria mig från tryckande penningförlägen-
