― 173 ―
tryck i sitt ansikte, vilket dock så småningom blev allt blidare, till dess det slutligen endast blev kärleksfullt och hennes mjuka vackra kind åter vilade mot min. Med armarna slagna omkring henne sade jag henne nu hur högt, hur outsägligt jag älskade henne; att jag ansåg det vara rätt att erbjuda henne att lösa sig från sitt löfte, eftersom jag nu var fattig; men att jag aldrig skulle kunna uthärda eller trösta mig över hennes förlust; att jag icke hyste någon fruktan för fattigdom, ifall hon icke fruktade den, emedan min arm stålsattes och mitt hjärta inspirerades av henne; att jag redan arbetade med ett mod som endast den som älskar känner; att jag hade börjat att vara praktisk och tänka på framtiden; huru den brödkant, som man hade förtjänat, smakade bättre än den läckraste måltid, som var ärvd, och mycket mera i samma syfte, vilket allt flöt från mina läppar med ett utbrott av lidelsefull vältalighet, som till och med förvånade mig själv, ehuru jag hade tänkt därpå dag och natt alltsedan min tant förvånade mig med sin nyhet.
»Är ditt hjärta ännu mitt, älskade Dora?» frågade jag hänryckt, ty av det att hon tryckte sig intill mig visste jag att det var det.
»Ack, ja!» ropade Dora. »Ack, ja! Det är helt och hållet ditt, men var då inte så förskräcklig!»
Jag förskräcklig! För Dora!
»Tala inte med mig om att vara fattig och arbeta strängt!» sade Dora och tryckte sig närmare intill mig. »För all del, gör det inte!»
»Min dyra älskling», sade jag, »en väl förtjänad brödkant…»
»Ja visst, men jag har inte lust att höra vidare om brödkanter!» sade Dora. »Och Jip måste ha sin lammkotlett varenda middag klockan tolv, ty annars dör han!»
Jag var förtjust i hennes barnsliga, intagande sätt. Jag försäkrade Dora ömt, att Jip skulle få sin lammkotlett med vanlig regelbundenhet. Jag skildrade för henne vårt tarvliga hem, som mitt arbete skulle göra
