― 172 ―
mig vara en rövare, och därpå gingo vi alla tre in så lyckliga och kärleksfulla som möjligt. Jag bragte snart bedrövelse i vår glädje — icke därför att det var min avsikt att göra det, utan därför att jag var så uppfylld av mitt ämne — i det jag utan den ringaste förberedelse frågade Dora, om hon kunde älska en tiggare.
Min söta, lilla, överraskade Dora! Den enda föreställning hon fäste vid detta ord, var ett gult ansikte och en nattmössa, ett par kryckor, ett träben, en hund med en bricka i munnen eller någonting dylikt, och hon stirrade på mig med den mest förtjusande förvåning.
»Hur kan du fråga mig någonting så tokigt?» sade Dora med en liten misslynt min. »Älska en tiggare!»
»Min egen sötaste Dora, jag är en tiggare!» genmälde jag.
»Hur kan du vara en sådan enfaldig varelse», sade Dora och gav mig ett litet slag på handen, »och sitta här och berätta mig sådana där historier? Jag låter Jip bita dig!»
Hennes barnsliga sätt var i mina ögon det mest förtjusande i världen, men det var nödvändigt att vara tydlig och jag upprepade därför högtidligt:
»Dora, min egen älskling, jag är din ruinerade David!»
»Jag försäkrar att jag ber Jip bita dig», sade Dora och skakade sina lockar, »om du fortfar att vara så där löjligt»
Men jag såg så allvarsam ut, att Dora slutade att skaka sina lockar och lade sin skälvande lilla hand på min axel och såg först förskräckt och ängslig ut och började därefter att gråta. Det var förskräckligt. Jag föll på knä framför soffan och smekte henne och bad henne att hon ej skulle sönderslita mitt hjärta, men en god stund gjorde stackars lilla Dora ingenting annat än ropade: »Kors i Herrans namn! Ack, hon hade blivit så skrämd! Var var Julia Mills! Ack, jag skulle föra henne till Julia Mills och vara snäll och gå min väg!» till dess jag var nästan alldeles utom mig.
Slutligen fick jag, efter en riktig storm av böner och förklaringar, Dora att se på mig med ett förskräckt ut-
