― 175 ―
Själva domaren i ärkebiskopsrätten skulle ha kunnat bli kär i hennne, om han hade sett henne knäppa ihop sina små händer och lyfta upp dem, medan hon tiggde och bad att jag icke skulle bli förskräcklig igen.
»Det tänker jag inte heller, min älskling!» försäkrade jag henne. »Men, min söta Dora, om du ibland ville tänka på — inte modstulet, förstår du, långt därifrån — om du någon gång, just för att stärka ditt mod — ville tänka på att du är förlovad med en fattig karl…»
»Ack, tyst, tyst!» utbrast Dora. »Det är så förskräckligt!»
»Nej, det är det visst inte, min söta Dora!» svarade jag glatt. »Om du ibland ville tänka på det och då och då se dig om i din faders hushåll och försöka förvärva dig litet vana — vid räkenskapsföring, till exempel…»
Stackars lilla Dora mottog detta förslag med någonting som lät halvt som en suck och halvt som ett rop.
»…Skulle det i framtiden bli oss till nytta», fortfor jag. »Och om du ville lova att läsa i en liten — en liten kokbok, som jag tänker skicka dig, så vore det ypperligt för oss båda. Ty vår bana genom livet, min Dora», sade jag, nu helt varm av mitt ämne, »är nu stenig och knagglig, och det beror på oss själva om den någonsin ska bli jämn. Vi måste kämpa oss fram, vi måste vara modiga. Det finns hinder, som möta oss, och vi måste gå dem till mötes och trampa ned dem.»
Jag predikade av alla krafter, med knuten hand och med ett av hänförelse glödande ansikte, men det tjänade ingenting till att fortfara. Jag hade sagt nog. Jag hade åter lyckats skrämma henne. Å, hon var så förskräckt! Ack, var var Julia Mills? Ack, jag skulle föra henne till Julia Mills och vara snäll och gå min väg! — så att jag blev alldeles förtvivlad och rusade omkring i rummet.
Denna gång trodde jag att jag hade tagit livet av henne. Jag stänkte vatten i hennes ansikte, föll på knä, ryckte håret av mig, anklagade mig för att vara ett samvetslöst djur, ett vidunder av otacksamhet. Jag bönföll om hennes förlåtelse, besvor henne att slå upp ögonen, rafsade vilt om i miss Mills’ sylåda för att få
