― 176 ―
tag i en luktvattensflaska och tog i min förtvivlan i dess ställe ett nålhus av elfenben och hällde ut alla nålarna över Dora. Jag knöt handen åt Jip, som var lika galen och vild som jag själv, och begick varje orimlighet som kunde begås och var alldeles ifrån mina sinnen, då miss Mills kom in.
»Vem har gjort det här?» frågade miss Mills, i det hon skyndade fram för att hjälpa sin vän.
»Jag, miss Mills — jag har gjort det! Här ser ni mordängeln!» sade jag — eller någonting dylikt — och gömde mitt ansikte i soffkudden.
I början trodde miss Mills att det var en oenighet och att vi närmade oss Saharas öken men upptäckte snart rätta sammanhanget, ty min dyra, kärleksfulla lilla Dora började, sedan hon omfamnat henne, att förklara, att jag var en »fattig arbetskarl» och ropade därefter på mig och omfamnade mig och bad mig taga alla hennes pengar i förvar och föll därefter miss Mills om halsen och snyftade som om hennes lilla hjärta velat brista.
Miss Mills tycktes riktigt vara född till att bli oss en välsignelse. Hon fick av mig i få ord veta vad det var fråga om, omfamnade Dora och övertygade henne om att jag icke var någon »arbetskarl» — av det sätt varpå jag hade framställt saken hade Dora, efter vad jag tror, antagit att jag var en kanal- eller järnvägsarbetare och hela dagen i ända balanserade en skottkärra upp och ned för en planka — och så blevo vi åter sams. Då vi hade blivit fullt lugna och Dora hade gått upp för att bada sina ögon med rosenvatten, ringde miss Mills efter te. Under tiden försäkrade jag miss Mills om min eviga vänskap och att mitt hjärta förr skulle upphöra att slå, innan jag glömde hennes deltagande.
Därefter förklarade jag för miss Mills vad jag med så föga framgång hade sökt att förklara för Dora, varpå miss Mills svarade, att en liten stuga med förnöjsamhet var bättre än ett stort palats med iskall prakt och att där kärlek fanns, där fanns allt.
Jag genmälde, att detta var fullkomligt sant, och vem kunde väl veta det bättre än jag, som älskade Dora med
