― 178 ―
Efter teet framtogs gitarren, och Dora sjöng sina gamla, kära franska visor om omöjligheten uti att på några villkor sluta upp att dansa, tralala, tralala — till dess jag tyckte mig vara ett ännu värre odjur än någonsin förut.
Vår glädje stördes endast en enda gång, och detta skedde kort innan jag gick, i det jag, i anledning av att miss Mills kom att säga något om den följande dagens morgon, var nog olycklig att tala om att jag, då jag nu var tvungen att arbeta, steg upp klockan fem. Huruvida Dora trodde att jag var något slags vaktkarl, kan jag icke säga, men det gjorde ett djupt intryck på henne, och hon varken spelade eller sjöng vidare.
Detta låg henne ännu på hjärtat, då jag tog avsked av henne, och på sitt täcka, smekande sätt — som om jag varit en docka, tyckte jag — sade hon till mig:
»Stig nu inte upp klockan fem, du stygga gosse. Det är så tokigt!»
»Min älskling», svarade jag, »jag har arbete att sköta.»
»Ja, men sköt det inte. Låt det sköta sig själv», svarade Dora.
Det var omöjligt att säga det söta, lilla förvånade ansiktet annat än på ett lätt och skämtsamt sätt, att om vi ville leva, måste vi arbeta.
»Å, så löjligt!» utbrast Dora.
»På vad sätt skola vi kunna leva utan att göra det, Dora?» frågade jag.
»På vad sätt? På vad sätt som helst!» svarade Dora,
Hon tycktes tänka att hon därmed hade avgjort frågan en gång för alla och gav mig en sådan triumferande liten kyss direkte från sitt oskyldiga hjärta, att jag icke för all världens guld skulle velat taga henne ur hennes villfarelse.
Ja, jag älskade henne och fortfor att älska henne över allt annat. Men medan jag fortfor att arbeta tämligen strängt och av alla krafter smed på alla de järn jag hade i elden, kunde jag stundom om kvällen sitta
