― 177 ―
en kärlek som ingen dödlig ännu hade känt? Men då miss Mills med en viss modstulenhet svarade, att det skulle vara väl för vissa hjärtan om det förhölle sig så, tillade jag, att jag bad om tillåtelse att inskränka mitt yttrande till dödliga av mankönet.
Jag uppmanade därefter miss Mills att säga, huruvida det låg eller icke låg någon praktisk förtjänst uti det förslag jag hade tillåtit mig att göra rörande räkenskapsföringen, hushållet och kokboken.
Miss Mills svarade efter litet betänkande:
»Mr Copperfield, jag vill vara uppriktig emot er. Själslidanden och prövningar kunna hos en del naturer ersätta åren, och jag vill tala med er lika uppriktigt som om jag vore en abbedissa. Nej, förslaget passar inte för vår Dora. Vår kära Dora är ett av naturens älsklingsbarn. Hon är ett väsende av ljus, luft och glädje. Jag tillstår uppriktigt, att om det läte sig göra, vore det bra, men…» och miss Mills skakade på huvudet.
Av detta slutmedgivande å miss Mills’ sida uppmuntrades jag att fråga henne, om hon, för Doras skull, ifall något tillfälle yppade sig, ville söka förmå henne att fästa uppmärksamhet på dylika förberedelser för ett allvarligt liv. Miss Mills gav så beredvilligt ett jakande svar härpå, att jag vidare frågade henne, om hon ville taga kokboken i förvar och, ifall hon någonsin kunde förmå Dora att sysselsätta sig med den, utan att skrämma henne, göra mig denna stora tjänst. Miss Mills åtog sig detta uppdrag, men gjorde sig icke några sangviniska förhoppningar.
Och Dora kom tillbaka och såg så söt och täck ut, att jag riktigt blev tvehågsen huruvida hon borde besväras med någonting så vanligt och simpelt. Och hon visade sig så öm emot mig och var så förtjusande (i synnerhet då hon lät Jip sitta för skorpor och låtsade som om hon höll hans nos mot den varma tekannan, då han icke ville lyda), att jag, då jag tänkte på att jag hade skrämt henne och fått henne att gråta, tyckte mig vara ett slags odjur, som hade kommit in i en fes lustgård.
12.— David Copperfield. II.
