― 184 ―
svallade av försäkringar om den mest obegränsade kärlek.
»Jag tror att detta är er handstil, mr Copperfield?» sade mr Spenlow.
Jag kände mig mycket het om öronen, och den röst, jag hörde, var mycket olik min, då den sade:
»Ja, det är det.»
»Om jag inte misstager mig», sade mr Spenlow, i det miss Murdstone drog fram en brevpacke, som var hopbunden med det allra som sötaste lilla blå sidenband, »så härröra även dessa från er penna, mr Copperfield?»
Jag tog dem ifrån henne med en känsla av djup nedslagenhet och rodnade starkt och sänkte mitt huvud, då jag överst på dem såg sådana uttryck som »min egen älskade Dora», »min dyra ängel», »min evigt älskade» och mera dylikt.
»Nej, jag tackar!» sade mr Spenlow kallt, då jag mekaniskt ville lämna honom breven tillbaka. »Jag ville inte beröva er dem. Var god och förklara er, miss Murdstone.»
Denna milda varelse yttrade sig nu, sedan hon ett ögonblick tankfullt stirrat på mattan, med en torr, salvelsefull ton, på följande sätt:
»Jag måste tillstå att jag under någon tid hyst misstankar om miss Spenlow med hänseende till David CopPerfield. Jag observerade miss Spenlow och David Copperfield, då de första gången sågo varandra, och det intryck, de gjorde på mig, var inte behagligt. Människohjärtats fördärv är så stort…»
»Ni skulle göra mig en tjänst, madame», inföll mr Spenlow, »om ni ville inskränka er till fakta.»
Miss Murdstone slog ned ögonen, skakade på huvudet, som om hon protesterade mot detta opassande avbrott, och fortfor med sårad värdighet:
»Eftersom jag ska inskränka mig till fakta, vill jag framställa dem så torrt jag kan. Detta torde kanske falla bättre i smaken. Jag har redan nämnt, att jag under någon tid hade hyst misstankar om miss Spenlow i hänseende till David Copperfield. Jag har ofta sökt att
