Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 185 ―

skaffa mig bestämd bekräftelse på denna min misstanke, men ständigt förgäves. Jag underlät därför att tala därom med miss Spenlows far» — här gav hon honom en sträng blick — »eftersom jag vet hur föga benägen man i detta fall plägar vara att erkänna det samvetsgranna uppfyllandet av en plikt.»

Mr Spenlow tycktes vara helt bestört över den karlaktiga strängheten i miss Murdstones sätt och sökte att blidka henne medelst en liten försonande rörelse med handen.

»Vid min återkomst till Norwood efter min genom min brors bröllop föranledda avresa», fortfor miss Murdstone i föraktfull ton, »och efter miss Spenlows återkomst från sitt besök hos sin väninna, miss Mills, fann jag att miss Spenlows sätt gav mig ännu större skäl till misstanke än förut, varför jag skarpt observerade miss Spenlow.»

Stackars, ömma, lilla Dora, så omedveten du var om dessa drakögon!

»Emellertid», fortfor miss Murdstone, »fick jag inte något bevis förrän i går afton. Det förekom mig som om miss Spenlow finge alltför många brev från sin väninna, miss Mills; men som miss Mills var hennes väninna med hennes fars fulla samtycke» — ännu en talande blick på mr Spenlow — »tillkom det inte mig att blanda mig i den saken. Om jag än inte vågar hänsyfta på människohjärtats naturliga fördärv, torde det dock vara mig tillåtet att så till vida häntyda på detta malplacerade förtroende.»

Mr Spenlow frammumlade en ursäkt och sitt bifall.

»I går afton efter teet», fortfor miss Murdstone, »såg jag den lilla hunden hoppa omkring i salongen och morra och tumla sig och bita i någonting. Jag sade till miss Spenlow: ’Dora, vad är det som hunden har i munnen? Det är ett papper.’ Miss Spenlow förde ögonblickligen handen till sin klänning, uppgav ett plötsligt anskri och sprang fram till hunden. Jag lade mig emellan och sade: ’Min bästa Dora, ni måste tillåta mig att se vad det är.’»