― 192 ―
eller en drake. Detta brev förseglade jag och lade på hans pulpet, innan han kom tillbaka, och då han trädde in, såg jag genom den halvöppna dörren till hans rum, att han tog upp och läste det.
Han sade icke ett ord därom på hela förmiddagen, men innan han avlägsnade sig på eftermiddagen kallade han mig in till sig och sade, att jag icke behövde vara orolig för hans dotter. Han hade försäkrat henne, sade han, att alltsammans icke var annat än tokeri, och han hade ingenting mera att säga henne. Han trodde sig vara en öm och överseende far (vilket han också var), och jag kunde spara mig varje oro för hennes skull.
»Men om ni framhärdar i er dårskap eller envishet, mr Copperfield», yttrade han, »skulle ni lätt kunna göra det till en nödvändighet för mig att åter skicka min dotter utrikes för någon tid. Jag hyser emellertid bättre tankar om er. Jag hoppas att ni om några få dagar ska vara klokare än så. Vad miss Murdstone beträffar» — jag hade nämligen hänsyftat på henne i mitt brev — »så högaktar jag denna dam för hennes vaksamhet och känner mig henne förbunden, men det är henne bestämt ålagt att undvika detta ämne. Allt vad jag begär, mr Copperfield, är, att det måtte bli glömt. Det enda ni har att göra, mr Copperfield, är att glömma det.»
Det enda! I den biljett jag skrev till miss Mills, beklagade jag mig bittert över detta yttrande. Det enda jag hade att göra, sade jag med dystert hån, var att glömma Dora. Detta var det enda, och vad låg det väl för svårt däruti? Jag besvor miss Mills att hon skulle låta mig besöka henne på aftonen. Om det icke kunde ske med mr Mills' vetskap och bifall, bad jag om ett hemligt möte i mangelstugan. Jag underrättade henne om att mitt förnuft vacklade på sin tron och att endast hon, miss Mills, kunde förebygga dess avsättning. Jag undertecknade mig hennes »vansinnige vän», och då jag läste igenom min epistel, innan jag avsände den, kunde jag icke dölja för mig själv, att stilen i densamma hade en viss likhet med mr Micawbers.
