― 193 ―
Detta oaktat avsände jag den. Sedan det blivit mörkt begav jag mig åstad till miss Mills' gata och vandrade fram och tillbaka, till dess jag i smyg blev insläppt av miss Mills' piga och fördes utför kökstrappan ned i mangelstugan. Jag har sedan dess fått skäl att tro, att ingenting hade hindrat mig från att gå in genom stora ingången och upp i salongen, såvida icke miss Mills haft en sådan förkärlek för det romantiska och hemlighetsfulla.
I mangelstugan betedde jag mig så vansinnigt som förhållandena fordrade. Jag förmodade att jag gick dit för att göra mig löjlig, och säkert är, att jag lyckades däruti. Miss Mills hade av Dora erhållit en i största hast skriven biljett, varuti hon underrättade henne om att allt var upptäckt och tillade: »Ack, för all del, kom till mig, älskade Julia, kom, kom!» Men miss Mills hade befarat att hennes ankomst icke skulle falla vederbörande i smaken och hade ännu icke begivit sig av, och vi voro allesammans i mörker uti Saharas öken.
Miss Mills ägde ett underbart ordsvall och tyckte om att låta det svalla ut. Ehuru hon blandade sina tårar med mina, kunde jag likväl icke undgå att märka, att hon fann en grym njutning i vår sorg. Hon omhuldade den, om jag så får uttrycka mig, och glorde därav allt vad göras kunde. Ett djupt svalg, sade hon, hade öppnats mellan Dora och mig, och endast kärleken kunde slå sin regnbågsbro däröver. Kärleken måste lida i denna sträva värld; så hade det alltid varit och så skulle det alltid förbliva. Men lika mycket, sade miss Mills. Hjärtan, som voro insnärjda i spindelväv, måste slutligen brista, och då skulle kärleken vara hämnad.
Detta var en klen tröst, men miss Mills ville icke uppmuntra falska förhoppningar. Hon gjorde mig vida mera olycklig än jag hade varit, och jag kände — vilket jag också med innerligaste tacksamhet sade henne — att hon var en verklig vän. Vi beslöto att hon så tidigt som möjligt den följande morgonen skulle göra Dora ett besök och försöka att hitta på något medel att, vare sig
13. — David Copperfield. II
