― 206 ―
Heeps forna hus, och att mrs Micawber med stort nöje ännu en gång skulle se mig under sitt eget tak.
»Det är ringa, för att begagna ett av min vän Uriahs älsklingsuttryck», sade mr Micawber, »men det är kanske det första trappsteget till en ståtligare huslig apparition.»
Då jag därefter frågade honom, om han hittills hade haft skäl att vara belåten med det sätt varpå hans vän Heep behandlade honom, steg han upp för att förvissa sig om att dörren var tillsluten och svarade därefter med en mera dämpad röst:
»Min bäste Copperfield, en person, som lider under trycket av pekuniära förlägenheter, står i allmänhet i en ofördelaktig ställning till de flesta människor. Denna ofördelaktiga ställning förbättras icke, om nämnda tryckning tvingar honom att taga ut förskott på vissa betingade löneförmåner, innan dessa löneförmåner strängt taget äro förfallna till utbetalning. Allt vad jag kan säga, är, att min vän Heep beviljat åtskilliga anhållanden av mig, vilka jag inte behöver närmare utveckla, och det på ett sätt som lika mycket gör heder åt hans huvud som åt hans hjärta.»
»Jag trodde annars att han inte var så frikostig på sina pengar», anmärkte jag.
»Ursäkta», sade mr Micawber med en tvungen min, »jag talar om min vän Heep så som jag känner honom»
»Det gläder mig att ni känner honom från en så fördelaktig sida», svarade jag.
»Ni är alltför artig, min bäste Copperfield», sade mr Micawber och gnolade på en melodi.
»Ser ni mr Wickfield ofta?» frågade jag för att byta om samtalsämne.
»Inte synnerligen», svarade mr Micawber med en likgiltig min. »Mr Wickfield är utan tvivel en man med mycket förträffliga avsikter, men han är — kort sagt, han är en smula antikverad.»
»Jag fruktar att hans kompanjon söker göra honom sådan», sade jag.
