― 208 ―
Vi ha alla någon erfarenhet av en känsla, som stundom kommer Över oss, av att det vi säga eller göra har blivit sagt eller gjort en gång för länge sedan; att vi för lång tid tillbaka varit omgivna av samma ansikten, föremål och omständigheter; att vi mycket väl veta vad som skall komma att sägas i nästa ögonblick, som om vi plötsligt erinrade oss det. Jag hade aldrig haft denna mystiska förnimmelse i en starkare grad än då han yttrade dessa ord.
Jag tog nu för ögonblicket avsked av mr Micawber, sedan jag ålagt honom att framföra min hjärtliga hälsning till hela familjen där hemma. Då jag lämnade honom och han återtog sin stol och sin penna samt jämkade sin haka till rätta i halsduken för att komma i en bekvämare skrivställning, insåg jag tydligt, att det, sedan han hade inträtt i sin nya ställning, hade kommit något emellan honom och mig, som hindrade oss från att vara så förtroliga mot varandra som förr och som fullkomligt förändrade karaktären av vårt umgänge.
Det fanns ingen i den gamla, prydliga salongen, ehuru den bar spår av mrs Heeps närvaro. Jag tittade in i det rum, som ännu tillhörde Agnes, och såg henne sitta vid kaminen och skriva vid en vacker, gammalmodig pulpet, som var hennes egen.
Det att jag skymde dagen för henne kom henne att se upp. Vilken fröjd var det icke att vara orsaken till denna glada förändring i hennes ansikte och föremålet för detta ljuva leende och detta ljuva välkomnande!
»Ack, Agnes», sade jag, då vi sutto vid varandras sida, »jag har på sista tiden saknat dig så mycket!»
»Verkligen?» svarade hon. »Återigen och så snart?»
Jag skakade på huvudet.
»Jag vet inte hur det är, Agnes, men det är som om jag saknade någon själsförmögenhet som jag borde äga. Du var så van att tänka för mig i de gamla, lyckliga dagarna och det föll sig så naturligt för mig att söka råd och stöd av dig, att jag rent av tror att jag försummat förmågan att tänka på egen hand.»
»Men vad är det då?» sade Agnes muntert.
