― 211 ―
som om jag hade sett henne ömt och beundrande omfamna Dora och genom det finkänsliga sätt, varpå hon tog henne i försvar, i tysthet förebrå mig den överilning som hade förlett mig att skrämma detta lilla hjärta. Det var som om jag hade sett Dora i all sin förtrollande naturlighet smeka och tacka Agnes och inställsamt vädja till henne mot mig och dock älska mig med hela sin barnsliga oskuld.
Jag kände mig så tacksam mot Agnes och beundrade henne så högt! Jag såg dessa två tillsammans, i ett klart perspektiv, dessa två för varandra så passande vänner, var för sig en prydnad för den andra!
»Vad bör jag nu göra, Agnes?» frågade jag, sedan jag en stund hade suttit och sett in i elden. »Vad vore riktigast att göra?»
»Jag tror», sade Agnes, »att det hederligaste sättet att gå tillväga vore att skriva till de båda damerna. Tycker du inte att varje hemligt steg är ovärdigt?»
»Jo, om du tycker så», svarade jag.
»Jag är föga ägnad att döma i sådana saker», svarade Agnes med blygsamt tvivel, »men jag känner — jag känner, att det inte skulle vara likt dig att handla hemligt och i smyg.»
»Likt mig enligt den alltför goda tanke, jag fruktar att du hyser om mig», sade jag.
»Nej, men inte likt din medfödda öppenhet», svarade hon, »och därför skulle jag, om jag vore i ditt ställe, skriva till de båda damerna. Jag skulle så öppet och ärligt som möjligt underrätta dem om allt det som tilldragit sig och bedja om tillåtelse att stundom få besöka deras hus. Som du är ung och strävar efter att skaffa dig en ställning i livet, skulle jag anse det lämpligt, att du sade dem, att du gärna går in på de villkor som de kunna föreskriva dig. Jag skulle be dem att inte avslå din bön, utan meddela den åt Dora och överlägga därom med henne, då de funne tillfället vara lämpligt. Jag skulle inte vara så häftig», sade Agnes milt, »eller fordra för mycket. Jag skulle lita på min trohet och ståndaktighet — och på Dora.»
