― 212 ―
»Men tänk om de nu åter skrämde Dora genom att tala med henne om mig!» sade jag. »Och tänk om Dora skulle börja gråta och inte vilja höra talas om mig!»
»Är det väl troligt?» frågade Agnes med samma ljuva vänlighet i sina drag.
»Gud signe henne, hon är lika lättskrämd som en fågel», sade jag. »Det skulle allt kunna hända. Eller tänk om de båda damerna Spenlow (sådana där äldre damer äro stundom bra egna) inte vore personer som man kunde vända sig till på detta sätt!»
»Jag tror inte, Trotwood», svarade Agnes och lyfte sina milda ögon upp mot mina, »att jag skulle fästa avseende vid detta. Det skulle kanske vara bäst att endast fästa avseende på huruvida det som vi sagt är rätt, och att, om så är, handla på det sättet.»
Jag kände nu icke längre någon tvekan i detta fall. Med lättat hjärta, ehuru med djup insikt om vikten i mitt förehavande, använde jag hela förmiddagen med att skriva ett koncept till det ifrågavarande brevet, för vilket viktiga ändamål Agnes avstod sitt skrivbord åt mig. Men först gick jag ned för att hälsa på mr Wickfield och Uriah Heep.
Jag fann Uriah i besittning av ett nytt kontor, som luktade kalkvatten och var utbyggt åt trädgården och i vilket han såg i högsta grad låg och simpel ut, där han satt omgiven av en hop böcker och papper. Han mottog mig på sitt vanliga sätt och låtsade som om han icke av mr Micawber hade hört något om min ankomst, vilket jag likväl tog mig friheten att betvivla. Han följde med mig in i mr Wickfields rum — som knappast var en skugga av vad det fordom hade varit, enär det till förmån för den nye kompanjonen hade blivit berövat en hel hop av sina forna bekvämligheter — och ställde sig framför kaminen, där han värmde sin rygg och skrapade sin haka med sin knotiga hand, medan mr Wickfield och jag hälsade på varandra.
»Ni stannar väl hos oss, Trotwood, så länge ni dröjer kvar i Canterbury?» sade mr Wickfield, icke utan en
