― 215 ―
jag knappast kunde uthärda det. Uppe i salongen satt modern åter och stickade och vakade. Medan Agnes sjöng och spelade, satt modern hela tiden vid pianot. En gång bad hon om en sång, som hon sade att hennes Uriah, som satt och gäspade i en länstol, tyckte särdeles om, och allt emellanåt såg hon sig om på honom och berättade Agnes, att han var förtjust i musiken. Men hon talade nästan aldrig — jag betvivlar att hon någonsin gjorde det — utan att på ett eller annat sätt nämna honom, och jag märkte tydligt, att detta var en plikt, som hon hade fått sig ålagd.
På detta sätt gick det till sängdags. Det att jag hade sett modern och sonen hänga över huset likt två stora läderlappar och förmörka det med sina vidriga gestalter hade försatt mig i en så obehaglig stämning, att jag hellre hade stannat nere hos sticksömmen och alltsammans, än gått till vila. Jag fick knappast en blund i mina ögon. Den följande morgonen började åter stickningen och vaktandet och fortforo hela dagen i ända.
Jag fick ej tillfälle att tala tio minuter med Agnes och fick nätt och jämnt visa henne mitt brev. Jag föreslog henne att taga sig en promenad med mig, men då mrs Heep klagade över att hon mådde illa, stannade den vänliga Agnes hemma för att hålla henne sällskap. I skymningen gick jag ensam ut och grubblade över vad jag borde göra och över huruvida jag var berättigad att längre dölja för Agnes det som Uriah hade anförtrott mig i London, ty detta började nu åter i hög grad att oroa mig.
Innan jag hade gått så långt att jag hade kommit ut ur staden på vägen åt Ramsgate, som var en jämn och behaglig väg att spatsera på, blev jag anropad av någon bakom mig. Det var omöjligt att misstaga sig på den gängliga gestalten och den snäva överrocker. Jag stannade och Uriah Heep kom fram till mig.
»Nå?» sade jag.
»Vad ni går fort!» sade han. »Mina ben äro tämligen långa, men ni har givit dem fullt upp att göra.»
»Vart ämnar ni ert» frågade jag.
