― 216 ―
»Jag ämnar följa med er, master Copperfield, ifall ni vill unna mig nöjet av en promenad tillsammans med en gammal bekant.»
Med dessa ord och en ryckning på kroppen, som kunde vara antingen bönfallande eller gäckande, satte han sig i gång vid min sida.
»Uriah!» sade jag efter ett ögonblicks tystnad så hövligt som möjligt.
»Master Copperfield!» sade Uriah.
»Sanningen att säga — ni får inte taga illa upp — jag gick ut för att spatsera ensam, eftersom jag haft så mycket sällskap.»
Han sneglade på mig och sade med sitt bredaste grin:
»Ni menar mor?»
»Ja, det gör jag», svarade jag.
»Ah! Men ni vet ju att vi äro så ringa», genmälde han, »och som vi nu äro så djupt medvetna om vår ringhet, måste vi se till att vi inte bli undanknuffade av dem som inte äro ringa. I kärlek är all slags krigslist tillåten, master Copperfield.»
Härmed lyfte han upp sina stora händer, till dess de nådde hans haka, gnuggade dem mot varandra, fnissade sakta och liknade i mitt tycke en ondskefull babian så mycket som det var möjligt för något mänskligt väsen.
»Ser ni, master Copperfield», sade han, i det han fortfarande smekte sig själv på samma obehagliga sätt och skakade på huvudet åt mig, »ni är en mycket farlig rival. Det har ni alltid varit, som ni vet.»
»Är det för min skull som ni bevakar miss Wickfield och gör hennes hem till allt annat än ett hem?» frågade jag.
»O, master Copperfield, det där var bra hårda ord!»
»Kläd min tanke i vilka ord ni behagar», sade jag. »Ni känner den lika väl som jag.»
»Nej, ni måste själv kläda den i ord», sade han. »Jag kan det verkligen inte.»
»Tror ni», började jag och tvang mig till lugn för Agnes' skull, »tror ni att jag betraktar miss Wickfield annat än som en mycket kär syster?»
