Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 18 ―

vilken säkert ska giva god ränta, och besluta sig för huru stor uppoffring som helst.»

Jag kände, utan att jag likväl vet varför, att detta var självförsakande och uppoffrande av mrs Micawber, och frammumlade någonting i denna riktning. Traddles, som sjöng samma visa som jag, gjorde detsamma, medan han ännu alltjämt satt och såg in i elden.

»Jag vill inte», sade mrs Micawber, i det hon tömde sitt glas och svepte schalen kring axlarna innan hon drog sig tillbaka till min sängkammare, »jag vill inte förlänga dessa anmärkningar rörande mr Micawbers penningaffärer. Vid er härd, min bäste mr Copperfield, och i närvaro av mr Traddles, vilken, om också inte en så gammal vän, jag likväl anser som en av våra, kunde jag inte avhålla mig ifrån att göra er bekant med den åtgärd jag råder mr Micawber att vidtaga. Jag känner att tiden är inne då mr Micawber bör anstränga sig och — jag vill tillägga — göra sina anspråk gällande, och detta synes mig vara det rätta sättet. Jag vet visserligen att jag endast är en kvinna och att ett manligt omdöme anses mera kompetent att diskutera dylika frågor, men jag bör på samma gång inte förgäta, att min pappa, medan jag bodde hemma hos pappa och mamma, plägade säga: ’Emmas kropp är svag och bräcklig, men hennes omdömeskraft är inte underlägsen någon annans.’ Jag vet visserligen att min pappa var partisk, men att han till en viss grad var en människokännare, det förbjuda mig på en gång min plikt och mitt förstånd att betvivla.»

Med dessa ord och motstående våra böner om att med sin närvaro hedra tömmandet av återstoden i bålen, drog sig mrs Micawber tillbaka till min sängkammare. Och jag kände verkligen, att hon var en ädel kvinna — en kvinna som kunnat vara en romersk matrona och utföra alla slags hjältebragder under tider av allmän oro.

I fulla värmen av detta intryck lyckönskade jag mr Micawber till den skatt han ägde. Detsamma gjorde Traddles. Mr Micawber räckte oss båda, den ena efter den andra, sin hand och höljde därefter över sitt ansikte med näsduken, vilken, efter vad jag tror, var mera full