― 19 ―
av snus än han visste av. Därefter återvände han till punschen i den mest upprymda sinnesstämning.
Han var full av vältalighet; han lät oss förstå, att man levde upp igen i sina barn och att under trycket av pekunilära förlägenheter varje ökning i deras antal var dubbelt välkommen. Han sade, att mrs Micawber på sista tiden hade hyst vissa tvivelsmål i den punkten, men att han hade skingrat dem och åter lugnat henne i detta avseende. Vad hennes familj beträffade, så var den henne ytterligt ovärdig; dess känslor voro honom fullkomligt likgiltiga, och den kunde gärna — för att begagna hans eget uttryck — draga åt fanders.
Mr Micawber höll därefter ett varmt lovtal över Traddles. Han sade, att Traddles var en karaktär, på vars stadgade dygder han (mr Micawber) icke kunde göra anspråk, men vilka han, Gud vare lovad, kunde beundra. Han gjorde en känslofull hänsyftning på den unga okända dam, vilken Traddles hade hedrat med sin kärlek och som hade besvarat denna känsla genom att hedra och lyckliggöra Traddles med sin kärlek. Mr Micawber drack hennes skål, och jag följde hans exempel. Traddles tackade oss båda, i det han sade med en naturlig enkelhet och öppenhet, vilken jag hade förstånd nog att bli helt förtjust över:
»Jag är er verkligen mycket förbunden, och jag försäkrar er, att hon är den allra sötaste och snällaste flicka!»
Mr Micawber begagnade därefter första tillfälle till att med den allra största grannlagenhet och omständlighet hänsyfta på mitt hjärtas tillstånd. Ingenting annat än hans vän Copperfields bestämda försäkran om motsatsen, sade han, kunde fråntaga honom övertygelsen, att hans vän Copperfield älskade och älskades tillbaka. Sedan jag en stund bortåt känt mig mycket het och besvärad och sedan jag rodnat och stammat och nekat en hel hop, sade jag slutligen, i det jag höjde mitt glas: »Nåväl, jag vill föreslå en skål för D.!» vilket gjorde mr Micawber till den grad livad och förtjust, att han skyndade in i min sängkammare med ett glas punsch för att uppmana
