― 219 ―
ödmjuk, att de beslöto att lägga sig ut för honom. ’Var ödmjuk, Uriah’ sade far till mig. ’På det sättet kommer du fram i världen. Var ödmjuk, och allt ska gå dig väl.’ Och sanningen att säga, har det inte gått mig så illa.»
Det föll mig nu för första gången in, att det vidriga skrymteriet i fråga om ringhet och ödmjukhet hade haft sitt ursprung utom familjen Heep. Jag hade sett grödan, men aldrig tänkt på utsädet.
»Medan jag ännu var en helt liten gosse», fortfor Uriah, »lärde jag vad ödmjukhet var, och så höll jag fast vid den. Jag åt ödmjukhetens bröd med god matlust. Jag stannade på mina kunskapers ringa och ödmjuka ståndpunkt och sade till mig själv: ’Stanna här?’ Då man ville lära mig latin, hade jag bättre förstånd. ’Folk vill gärna se dig över axeln’, sade far, ’huka dig därför ned.’ Jag är ännu mycket ringa och ödmjuk, master Copperfield, men jag har fått en smula makt.»
Och allt detta sade han — jag visste det, då jag såg hans ansikte i månskenet — för att låta mig förstå, att han ämnade belöna sig själv genom att begagna sin makt. Jag tvivlade aldrig ett ögonblick på hans gemenhet, hans illfundighet och ondska, men nu fattade jag för första gången fullkomligt vilken låg, obarmhärtig och hämndlysten ande som måste ha fostrats genom ett så tidigt börjat och så länge fortsatt förtryck.
Hans berättelse om sig själv medförde så till vida ett angenämt resultat, att hau drog undan sin hand för att åter smeka sin haka, och då jag nu en gång väl hade blivit honom kvitt, beslöt jag att hålla mig på avstånd från honom, och vi gingo vid varandras sida utan att yttra många ord till varandra.
Huruvida det var den upplysning jag meddelat honom eller denna återblick som hade livat upp honom, vet jag icke, men säkert är, att han var betydligt uppiggad. Han talade mera vid middagsbordet än han annars plägade, frågade sin mor (som blev avlöst från sin vakt i samma ögonblick som vi trädde in genom dörren), om han icke började att bli för gammal för att längre
