― 218 ―
Under hela tiden hade han kramat min hand mellan sina fuktiga, fisklika fingrar, medan jag förgäves gjorde varje försök, som hövligheten tillät mig att göra, för att göra mig lös ifrån honom. Han drog min hand under ärmen på sin mullbärsfärgade överrock, och jag gick, nästan nödtvungen, arm i arm med honom.
»Skola vi vända om nu?» frågade Uriah, i det han vände mig om, så att jag stod med ansiktet vänt mot staden, på vilken nymånen nu sken och försilvrade de avlägsna fönstren.
»Innan vi lämna vårt ämne», sade jag efter en stunds tystnad, »måste jag säga er, att jag anser Agnes Wickfield stå så högt över er och över alla edra förhoppningar, som månen själv.»
»Är hon inte vacker, vasa?» sade Uriah. »Medge nu, master Copperfield, att ni inte tyckt om mig lika mycket som jag tyckt om er. Har ni inte alltid ansett mig alltför ringa?»
»Jag tycker inte om försäkringar om ringhet och ödmjukhet», svarade jag, »eller i allmänhet om något slags försäkringar.»
»Ja, visste jag inte det!» sade Uriah och såg helt vissen och blyfärgad ut i månskenet. »Men hur litet ni tänker på det riktiga uti att en person i min ställning är ödmjuk, master Copperfield! Både far och jag ha blivit uppfostrade i en fattigskola för gossar, och mor har ävenledes fått sin uppfostran i ett slags offentlig välgörenhetsinrättning. Där fingo vi från morgon till kväll lära oss att vara ödmjuka — utan att lära oss just något annat, så vitt jag kan minnas. Vi skulle vara ödmjuka än mot den ena och än mot den andra, taga av oss mössan för den ena och buga oss för den andra, alltid komma ihåg vår ställning och ödmjuka oss för dem som voro förmer än vi. Och hur otaligt många var det inte som voro förmer än vi! Far fick medaljen för ödmjukhet, och det fick jag också. Far fick dödgrävaretjänsten därför att han var ödmjuk. Han hade bland herrskapena ett sådant rykte för att vara blygsam och
