― 221 ―
måtte fyllas till randen, ty skålen gäller den gudomligaste av sitt kön.»
Hennes far höll sitt tomma glas i handen. Jag såg honom sätta det ifrån sig, betrakta den bild hon liknade så mycket, föra handen upp till pannan och därefter lägga sig tillbaka i sin stol.
»Jag är en mycket ringa individ för att föreslå hennes skål», fortfor Uriah, »men jag beundrar och tillber henne.»
Jag tror icke att någon kroppslig smärta, som hennes fars grå huvud kunde ha utstått, skulle ha varit förfärligare för honom än det själskval, jag nu såg sammanpressat mellan hans båda händer.
»Agnes», sade Uriah, som antingen icke gav akt på honom eller icke fattade betydelsen av hans rörelse, »Agnes Wickfield är, det vågar jag med bestämdhet påstå, den gudomligaste av sitt kön. Törs jag tala fritt bland vänner? Att vara hennes far är en stolt utmärkelse, men att vara hennes man…»
Måtte jag aldrig mera komma att höra maken till skri, som det med vilket hennes far reste sig upp från bordet!
»Vad står på?» sade Uriah och blev blek som ett lik. »Ni blir väl inte tokig, mr Wickfield, vill jag hoppas? Om jag säger, att jag hyser den ärelystnaden att göra er Agnes till min Agnes, så har jag lika god rätt därtill som varje annan, ja, till och med bättre rätt därtill än någon annan!»
Jag slog mina armar omkring mr Wickfield och besvor honom vid allt vad jag kunde upptänka, men framför allt vid hans kärlek till Agnes, att lugna sig. Han var för ögonblicket rent av från sina sinnen; han ryckte håret av sitt huvud och sökte slita sig lös ifrån mig, utan att säga ett ord, utan att se på någon, endast blint kämpande för, han visste icke vad, med stirrande ögon och förvridna drag — en förfärlig syn!
Jag besvor honom i osammanhängande ordalag, men på det mest lidelsefulla sätt, att icke på detta sätt över-
