― 222 ―
lämna sig åt sin förtvivlan, utan lyssna till mig. Jag bad honom tänka på Agnes, på Agnes och mig i förening; att tänka på hur Agnes och jag hade vuxit upp tillsammans, hur jag vördade och älskade henne, hur hon var hans stolthet och glädje. Jag sökte få honom att tänka på henne i vilken form det vara månde; ja, jag till och med förebrådde honom för att han icke ägde tillräcklig karaktärsstyrka för att bespara henne kännedomen om ett sådant uppträde som detta. Jag uträttade kanske något, eller också uttömde sig hans vildhet av sig själv, ty så småningom började han göra mindre motstånd och såg på mig, i början med en främmande, men sedan med en igenkännande blick, och slutligen sade han:
»Jag vet det, Trotwood! Mitt älskade barn och ni… jag vet! Men se på honom!»
Han pekade på Uriah, som blek och butter stod i en vrå, tydligen helt överraskad och gäckad i sina beräkningar.
»Betrakta min plågoande!» sade han. »Genom honom har jag så småningom förlorat namn och rykte, frid och ro, hus och hem.»
»Jag har bevarat ert namn och rykte och er frid och ro och ert hus och hem till på köpet», sade Uriah med en uppsyn som uttryckte på en gång förtrytelse, snopenhet och en ivrig önskan att göra allt gott igen. »Var nu inte någon narr, mr Wickfield. Om jag gått litet längre än ni var förberedd på, så kan jag väl gå tillbaka igen. Det har ju ingen skada skett.»
»Jag sökte särskilda bevekelsegrunder hos envar» sade mr Wickfield, »och jag trodde att jag hade bundit honom vid mig med egennyttans band. Men se blott vad… ack, se blott vad han är!»
»Ni gjorde bäst uti att hejda honom, mr Copperfield, ifall ni kan», ropade Uriah och sträckte ut sitt långa pekfinger emot mig. »Han säger annars snart något, som han efteråt — lägg väl märke till det! — ogärna skulle velat säga och som ni ogärna skulle velat höra!»
