― 226 ―
jag honom likväl till nytta, förstår ni, och han förstår ganska väl sin egen fördel, då han inte är berusad. Vilken behaglig man han ändå är, master Copperfield!»
Jag tvang mig att svara, att det gladde mig att han hade bett honom om ursäkt.
»Ja visst, ja!» sade Uriah. »När man är ödmjuk, vad betyder väl då en ursäkt? Den går så lätt, så lätt! Hör ni», tillade han med en ryckning, »har ni någon gång plockat ett päron innan det var moget?»
»Jag förmodar att jag gjort det», svarade jag.
»Jag gjorde det i går afton», sade Uriah. »Men det mognar nog ännu! Det fordras bara litet tålamod. Jag kan vänta!»
Slösande med sina avskedshälsningar gick han ned, då kusken satte sig upp. Det är mycket möjligt att han åt någonting för att utestänga den råa morgonluften, men han gjorde rörelser med munnen, som om päronet redan hade varit moget och han smackat med läpparna över det.
