― 225 ―
vill att jag ska tala denna afton — men finns ingenting att göra?»
»Jag har Gud att förlita mig till!» svarade hon.
»Kan jag inte göra något, jag, som kom till dig med mina ömkliga sorger?»
»Och gjorde mina så mycket lättare», svarade hon. »Nej, bäste Trotwood.»
»Bästa Agnes», fortfor jag, »det är bra förmätet av mig, som är så fattig på allt varpå du är så rik — godhet, fasthet, alla ädla egenskaper — att tvivla på dig eller vilja söka leda dig, men du vet, hur innerligt jag håller av dig och högaktar dig. Du vill väl aldrig uppoffra dig för en missförstådd plikt, Agnes?»
Mera upprörd än jag någonsin förr sett henne, drog hon sin hand undan min och gick ett steg tillbaka.
»Säg att du inte hyser någon sådan tanke, dyraste Agnes! Du, som är mig mycket mera än en syster! Tänk på den oskattbara gåvan av ett hjärta sådant som ditt, av en kärlek sådan som din!»
O, länge, länge efteråt såg jag detta ansikte träda fram för mig med det uttryck det hade i detta ögonblick, ett uttryck, som icke talade varken om förvåning eller anklagelse eller sorg. O, länge, länge efteråt såg jag detta uttryck, liksom nu, övergå till det ljuva leende varmed hon sade, att hon icke fruktade för sin egen skull och att jag icke heller behövde göra det, och skildes ifrån mig med namnet broder och var försvunnen!
Det var ännu mörkt den följande morgonen, då jag satte mig upp på diligensen utanför värdshusporten. Dagen började just att gry, då vi skulle till att fara, och medan jag satt och tänkte på henne, kom Uriahs huvud genom denna blandning av dag och natt stretande uppåt sidan av åkdonet.
»Copperfield», sade han med en hes viskning, i det han hakade sig fast vid järnet på vagnstaket, »jag tänkte att det skulle glädja er att innan ni reste höra att allt åter är gott oss emellan. Jag har redan varit inne hos honom, och allt är bra igen. Ehuru jag är ringa, är
15. — David Copperfield. II.
