― 233 ―
kom över dem. Då jag kom i närheten av det ställe, jag hade hört talas om, började jag tänka för mig själv: ’Vad ska jag göra, när jag får se henne?’»
Det lyssnande ansiktet, som var känslolöst för den kalla aftonen, stod ännu alltjämt i en nedböjd ställning vid dörren, och händerna bådo — besvuro mig, att icke stöta det bort.
»Jag tvivlade aldrig på henne», sade mr Peggotty, »nej, inte det ringaste. Om hon bara fått se mitt ansikte — om hon bara fått höra min röst — om jag bara stått framför henne och på det sättet fört hennes tankar tillbaka till det hem varifrån hon hade flytt och till det barn hon en gång hade varit, skulle hon, om hon också varit en furstinna, ha fallit ned till mina fötter! Det visste jag mycket väl. Mången gång i sömnen hade jag hört henne ropa: ’Morbror!’ och sett henne falla ned för mig liksom död. Mången gång i sömnen hade jag rest upp henne och viskat till henne: ’Min söta Emili, jag har kommit för att skänka dig förlåtelse och föra dig hem med mig!’»
Han tystnade, skakade på huvudet och fortfor med en suck:
»Han var ingenting för mig nu. Emili var allt. Jag köpte åt henne en dräkt, sådan som bondflickorna bruka, och jag visste att om jag bara en gång fann rätt på henne, skulle hon följa mig på den steniga landsvägen, gå dit jag gick och aldrig, aldrig mera lämna mig. Att låta henne klä på sig den där dräkten och kasta bort den hon hade på sig, att åter ta henne under min arm och vandra hemåt, att ibland stanna på vägen för att läka hennes sårade fötter och hennes ännu mera sårade hjärta, det var allt vad jag nu tänkte på. Jag tror inte att jag ens kunnat så mycket som se på honom. Men, master Davy, det skulle inte så ske — inte ännu. Jag kom för sent, och de hade rest. Vart, det kunde jag inte få veta. Några nämnde ett, andra ett annat ställe. Jag färdades hit och jag färdades dit, men fann ingen Emili; och så färdades jag hem igen.»
»För huru länge sedan kom ni hem?» frågade jag.
