― 234 ―
»För en fyra dar sen», sade mr Peggotty. »Jag fick se den gamla båten sen det hade blivit mörkt, och ljuset lyste i fönstret. Då jag kom fram till den och tittade in genom rutan, såg jag den trogna varelsen, missis Gummidge, efter vårt avtal sitta allena vid eldstaden. — ’Bli inte rädd!’ ropade jag. ’Det är Daniel!’ och så gick jag in. Men aldrig hade jag kunnat tro att den gamla båten skulle se så främmande ut!»
Han tog nu ur en bröstficka varsamt upp en liten bunt papper, som innehöll två eller tre brev eller små paket, som han lade på bordet.
»Det här», sade han och sökte ut ett bland de övriga, »kom innan jag hade varit borta i åtta dagar. Det var en sedel på femtio pund, insvept i ett stycke papper med påskrift till mig, och blev stucket in under dörren. Hon hade försökt att förställa sin stil, men hon kunde inte förställa den för mig!»
Mycket tåligt och omsorgsfullt lade han åter ihop sedeln i alldeles samma veck som förut och lade den åt sidan.
»Det här kom till missis Gummidge för ett par tre månader sedan», sade han och öppnade ett annat papper. Sedan han en liten stund betraktat det, räckte han det till mig och tillade med sänkt röst: »Var god och läs det, sir!»
Jag läste följande:
»O, vad skall ni tänka, när ni ser detta brev och vet
att det kommer från min syndiga hand? Men försök — inte
för min skull, utan för morbrors godhet — att mildra ert
hjärta emot mig, bara för en liten, liten tid! Försök, o, försök,
att ha överseende med en olycklig flicka och skriv på en
papperslapp, om han är frisk och vad han sade om mig,
innan de upphörde att nämna mitt namn ibland sig, och
om han om kvällen vid den tid, då jag brukade komma hem,
ännu någonsin tittar ut, som om han tänkte på den han
en gång höll så mycket av. O, mitt hjärta är nära att brista,
när jag tänker därpå! Jag faller ned på mina knän för er
och ber er och besvär er att inte vara så hård emot mig
som jag förtjänar — som jag, jag vet det, med rätta
förtjänar — utan vara så mild och god och skriva något om
honom och skicka mig det. Ni behöver inte kalla mig ’lilla’,
ni behöver inte nämna det namn jag vanärat, men ack!
