Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 239 ―

för att förtreta mig — åtminstone förekom det mig så, och då kommer det ju på ett ut — hade nu rågat måttet av sina oförrätter genom att sätta sig i huvudet att han skulle resa till Ostindien. Varför skulle han väl resa till Ostindien, om icke för att förarga mig? Visserligen hade han alls ingenting att beställa med någon annan del av världen, men däremot en god del med denna, eftersom han drev en betydlig handel på Ostindien, vad den än kunde bestå uti (det föresvävade mig drömmar om schalar av guldtyg och elefanttänder), hade i sin ungdom vistats i Caleutta och ämnade nu bosätta sig där såsom firmans huvudman på platsen; men vad rörde det mig? Emellertid rörde det honom så pass, att till Ostindien skulle han och Julia med honom, och Julia for ut på landet för att taga avsked av sina släktingar, och huset bekläddes överallt med plakat, som gåvo tillkänna, att det fick hyras eller köpas, och att hela bohaget (mangeln inberäknad) kunde erhållas till bestämt pris. Här var nu sålunda en ny jordbävning, för vilken jag blev en lekboll, innan jag ännu hade hämtat mig från den stöt Jag hade fått av den förra.

Jag var mycket tvehågsen om hur jag skulle kläda mig på denna viktiga dag, i det jag slets mellan önskan att visa mig till min fördel och fruktan för att taga på mig något som kunde försvaga min starkt praktiska karaktär i de båda damerna Spenlows ögon. Jag sökte att träffa en lämplig medelväg mellan dessa båda ytterligheter; min tant gillade resultatet, och mr Dick kastade en av sina skor efter Traddles och mig, för god lyckas skull, då vi gingo ned för trappan.

En så förträfflig ung man som jag visste Traddles vara och så varmt jag än var honom tillgiven, kunde jag likväl vid detta hemliga tillfälle icke underlåta att önska, att han aldrig hade vant sig vid att borsta sitt hår så förskräckligt upp i vädret. Det gav honom ett förvånat uttryck — för att icke säga ett dammborstlikt utseende — vilket, efter vad min fruktan tillviskade mig, möjligen kunde bli fördärvligt för oss.

Jag tog mig den friheten att nämna det för Traddles,