― 240 ―
medan vi gingo ut till Putney, och att om han kunde stryka ned det en smula…
»Min bästa Copperfield», sade Traddles, i det han tog av sig sin hatt och rufsade sitt hår åt alla möjliga håll, »ingenting skulle vara mig kärare, men det låter sig inte göra.»
»Låter det inte kamma ned sig?»
»Nej», sade Traddles. »Ingenting kan få det att ligga ned. Om jag än bure ett trepundslod ovanpå det under hela vägen till Putney, skulle det resa sig i vädret igen, så snart lodet togs bort. Du har ingen föreställning om hur envist mitt hår är, Copperfield. Jag är riktigt ett envist piggsvin.»
Jag måste bekänna, att jag blev en smula modstulen häröver, men på samma gång livligt rörd av hans godhjärtenhet. Jag sade honom hur högt jag värderade denna och tillade att hans hår måste ha borttagit varje gensträvighet från hans karaktär, ty han själv hade då ingen sådan.
»Å», svarade Traddles skrattande, »jag kan försäkra dig, att det är en gammal historia, den där med mitt olycksaliga hår. Min onkels hustru kunde aldrig tåla det; det förargade henne, sade hon. Det stod mig även ganska mycket i vägen, då jag blev kär i Sofi — ja, rätt mycket.»
»Gjorde hon då några anmärkningar emot det?»
»Hon gjorde det inte», svarade Traddles, »men hennes äldsta syster — den där som är skönheten — gjorde riktigt narr av det. För övrigt skratta alla systrarna åt det.»
»Det måste vara trevligt.»
»Ja», sade Traddles i allsköns oskuld, »vi ha alla roligt däråt. De påstå, att Sofi har en lock av det i sin byrålåda och är tvungen att lägga in den i en bok med spännen för att hålla den stilla. Vi ha alla lustigt åt det.»
»Apropå, min bäste Traddles», sade jag, »din erfarenhet torde kanske kunna giva mig ett råd. Då du blev förlovad med den unga dam, du nyss nämnde, anhöll du då formligen om hennes hand hos hennes familj? Liknade ditt frieri till exempel det som vi ha för händer i dag?» frågade jag nervöst.
