― 21 ―
att sjunga för oss (med en smal, tunn och platt röst, vilken jag, då jag först lärde känna henne, minns mig ha ansett såsom ett ljudlärans sanna svagdricka) de omtyckta visorna »Den Raske Sergeanten» och »Liten Tafflin», för vilka båda sångers exekverande mrs Micawber hade varit berömd medan hon bodde hemma hos sin pappa och mamma. Mr Micawber berättade oss, att hon, då han hörde henne sjunga den förra sången första gången han såg henne under fädernetaket, i hög grad hade väckt hans uppmärksamhet, men att han, då hon kom till »Liten Tafflin», hade beslutit att vinna denna kvinna eller sätta livet till på kuppen.
Klockan var emellan tio och elva, då mrs Micawber reste sig upp för att lägga sin mössa tillbaka i den ljusbruna papperspåsen och taga på sig sin hatt. Mr Micawber begagnade tillfället, medan Traddles tog på sig sin överrock, att smyga ett brev i min hand, med en framviskad anhållan, att jag skulle läsa det vid tillfälle. I det jag höll ljuset över ledstången för att lysa dem ned, medan mr Micawber gick förut med mrs Micawber under armen, och Traddles följde efter med mössan, begagnade jag å min sida tillfället för att hålla Traddles kvar ett ögonblick uppe i trappan.
»Hör nu, Traddles», sade jag, »mr Micawber menar visserligen ingenting ont, stackars karl, men om jag vore i ditt ställe, lånade jag honom inte något.»
»Min bäste Copperfield», svarade Traddles leende, »jag har ingenting att låna ut.»
»Ja, men du har ju ändå alltid ett namn att låna», sade jag.
»Å, kallar du det för någonting att låna ut?» sade Traddles med en tankfull min.
»Ja visst.»
»Ah!» sade Traddles. »Ja visst, ja! Jag är dig mycket förbunden, Copperfield, men — jag fruktar att jag redan lånat honom det.»
»På den där växeln, som kommer att ränta av sig så bra?» frågade jag.
