― 22 ―
»Nej, inte på den», sade Traddles. »Det är på en annan. Det här var första gången jag hörde den andra nämnas. Jag har tänkt på att han sannolikt kommer att göra mig ett förslag om den på hemvägen. Min växel är en annan.»
»Jag hoppas att du inte måtte få något obehag av den», sade jag.
»Jag hoppas detsamma», sade Traddles, »och jag tror det inte heller, ty han sade mig senast i går, att den var klarerad. Det var mr Micawbers eget uttryck — ’klarerad’.»
Som mr Micawber just i detsamma tittade upp dit där vi stodo, fick jag endast tid att ännu en gång upprepa min varning. Men då jag såg det godmodiga sätt varpå han gick ned med mössan i handen och bjöd mr Micawber sin arm, började jag frukta att han skulle komma huvudstupa in på »penningmarknaden».
Jag gick tillbaka in till mig och satt vid kaminen och tänkte, halvt allvarligt, halvt skrattande, på mr Micawbers karaktär och de gamla förhållandena oss emellan, då jag hörde snabba steg komma upp för trappan. Först trodde jag att det var Traddles som kom tillbaka efter någonting som mrs Micawber hade glömt, men då stegen närmade sig, kände jag igen dem och kände mitt hjärta klappa häftigt och blodet rusa upp till mitt ansikte, ty det var Steerforths steg.
Jag glömde aldrig Agnes och hon lämnade aldrig det helgade rum i mina tankar — om jag får kalla det så — där jag från början hade givit henne plats. Men då han trädde in och stod framför mig med utsträckt hand, förbyttes det mörker, som hade fallit på honom, till ljus, och jag kände mig förbryllad och skamsen över att jag hade tvivlat på en som jag höll så innerligt av. Jag älskade icke Agnes mindre för det; jag tänkte på henne såsom samma min goda och milda ängel som förut; jag förebrådde mig själv, men icke henne, för att jag hade gjort honom orätt, och jag skulle velat giva honom vilken upprättelse som helst, om jag endast vetat vilken och sättet varpå jag skulle giva den.
