Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 254 ―

tillstånd att komma varje lördagseftermiddag utan att mitt söndagsprivilegium därigenom skulle lida något avbräck, och sålunda var slutet av varje vecka en fest för mig, och jag uthärdade det övriga av veckan genom att se fram mot detta.

Jag kände mig högeligen lättad, då jag fick se att min tant och Doras tanter i det hela taget kommo vida bättre överens med varandra än jag kunde ha väntat. Min tant gjorde ett par dagar efter sammankomsten det besök hon hade lovat, och efter ytterligare ett par dagar hälsade Doras tanter på henne med alla tillbörliga formaliteter. Dylika, men mera vänskapliga artighetsbetygelser växlades sedermera vanligen var tredje eller fjärde vecka. Jag visste att min tant förtretade Doras tanter mycket genom att i hög grad förakta värdigheten uti att färdas i hyrvagn och genom att vandra ut till Putney på ovanliga tider, såsom strax efter frukosten eller strax före tetiden samt likaledes genom att bära sin hatt på det sätt som händelsevis föll sig bekvämt för hennes huvud, utan att alls fästa avseende vid civilisationens fordringar i detta avseende. Men Doras tanter kommo snart överens om att betrakta min tant som en excentrisk och något karlavulen dam med skarpt förstånd; och ehuru min tant stundom fick fjädrarna på Doras tanter att resa sig på ända genom att yttra kätterska åsikter om åtskilliga punkter inom det konventionella livet, höll hon likväl alltför mycket av mig för att icke uppoffra några av sina små egenheter för den allmänna sämjans skull.

Den enda medlem av vårt lilla samhälle, som icke ville lämpa sig efter omständigheterna, var Jip. Han kunde aldrig se min tant utan att visa varenda tand i sin mun, krypa under en stol och morra oupphörligt samt då och då uppgiva ett klagande tjut, som om hennes anblick verkligen varit mer än han kunde bära. Vi sökte att behandla honom på alla möjliga sätt, smeka honom, gräla på honom, slå honom och taga honom med till Buckingham Street, där han genast till alla åhörarnas stora förskräckelse rusade på de båda kattorna, men ingenting kunde förmå honom att finna sig i min tants sällskap.