― 255 ―
Stundom tycktes han ha besegrat sin motvilja och kunde vara vänlig för några minuter, men så stack han plötsligt sin tvära nos i vädret och tjöt till den grad, att det icke återstod annat än att binda för ögonen på honom och stoppa honom i tallriksvärmaren. Slutligen svepte Dora regelbundet in honom i en handduk och inspärrade honom där, så snart min tant blev anmäld.
En sak oroade mig mycket, ehuru vi sålunda hade kommit i vår jämna gång, och det var, att Dora liksom enligt allmän överenskommelse tycktes betraktas som en vacker docka eller en leksak. Min tant, med vilken hon småningom blev allt mera förtrolig, kallade henne »Liten blomma», och miss Lavinias högsta glädje bestod uti att passa upp på henne, krusa hennes hår, sy grannlåter åt henne och behandla henne som ett bortskämt barn. Vad miss Lavinia gjorde, det gjorde naturligtvis även hennes syster. Det var mycket obehagligt för mig, men de tycktes alla behandla Dora på hennes ståndpunkt alldeles som Dora behandlade Jip på hans.
Jag beslöt att tala med Dora därom, och en dag, medan vi voro ute och promenerade (ty efter någon tids förlopp hade miss Lavinia givit oss lov att gå ut och spatsera ensamma) sade jag till henne, att jag önskade, att hon kunde få dem att behandla henne annorlunda. »Ty som du vet, är du ju inte något barn, min älskling», anmärkte jag.
»Seså, nu börjar du bli stygg igen!» sade Dora.
»Stygg, min ängel!»
»De äro ju så goda emot mig, och jag känner mig så lycklig», sade Dora.
»Ja visst, min söta Dora lilla», svarade jag, »men du skulle ju kunna vara lycklig och ändå bli behandlad på ett förnuftigt sätt.»
Dora gav mig en förebrående blick — den allra täckaste blick — och började därefter snyfta och fråga varför jag hade varit så ivrig att förlova mig med henne, om jag inte höll av henne, och varför jag inte gick min väg nu, om jag inte kunde tåla henne.
