― 263 ―
tänkte jag mig Dora i var och en av de täcka uppenbarelser jag så väl kände, i det jag än bestämde mig för att jag helst skulle vilja se henne så som hon hade sett ut vid det eller det tillfället, och än blev oense med mig själv, om jag inte hellre ville se henne sådan som hon hade sett ut vid ett annat tillfälle, så att jag till slut höll på att få feber av idel oro.
Jag hyste icke något tvivel om att hon ju i alla händelser skulle komma att se bra ut, men det slog så ut, att jag aldrig förr hade sett henne se så bra ut. Hon var icke i salongen, då jag presenterade Agnes för hennes tanter, utan hon hade blygt smugit sig bort. Jag visste emellertid nu var jag skulle söka henne, och jag fann henne även ganska riktigt med händerna för öronen bakom samma tråkiga gamla dörr.
Till en början ville hon alls icke gå in och därefter bad hon om fem minuters anstånd efter min klocka. När hon slutligen trädde sin arm i min, för att följa mig in i salongen, var hennes förtjusande lilla ansikte blossande rött och hade aldrig varit så täckt. Men då vi kommo in i rummet och det åter blev blekt, var hon ännu tusen gånger vackrare.
Dora var rädd för Agnes. Hon hade berättat mig, att hon visste att Agnes var »alltför förståndig». Men då hon såg henne på en gång så glad och så allvarlig, så tankfull och så god, uppgav hon ett litet rop av glad överraskning, slog ömt sina armar kring Agnes' hals och lade sin oskyldiga kind mot hennes ansikte.
Jag hade aldrig varit så lycklig och så glad som då jag såg dessa två sitta vid varandras sida, som då jag såg min lilla älskling så naturligt se upp till dessa hjärtegoda ögon och som då jag såg den ömma, vackra blick, varmed Agnes betraktade henne.
Miss Lavinia och miss Clarissa delade på sitt vis min glädje. Det var det trevligaste tebord man kunde tänka sig. Miss Clarissa intog högsätet. Jag skar för och bjöd omkring den med anisfrön beströdda sockerkakan — de små systrarna hade ett fågelaktigt tycke för att plocka upp frökorn och hacka på socker. Miss Lavinia
