― 262 ―
kan för att göra ett slut på den där vänskapen. Jag tycker inte om den. Jag tvekar inte att tillstå för er, att jag har en något butter natur och önskar att hålla påfluget folk på avstånd. Jag vill inte utsätta mig för att bli föremål för intriger, ifall jag kan hindra det.»
»Ni intrigerar alltid själv och inbillar er förmodligen av denna anledning, att alla andra göra detsamma», sade jag.
»Kanske, master Copperfield», sade han. »Men jag har en bevekelsegrund, såsom min kompanjon plägade säga, och jag håller fast vid den med både näbbar och klor. Fast jag är ringa och ödmjuk, tillåter jag ändå inte att man trampar på mig alltför mycket. Jag tål inte att folk kör i vägen för mig, master Copperfield — de få lov att vackert hålla åt sidan.»
»Jag förstår er inte», sade jag.
»Å, gör ni inte?» svarade han med en av sina ryckningar. »Det förvånar mig, master Copperfield, eftersom ni annars har så lätt för att fatta. Jag ska en annan gång söka att förklara mig tydligare. — Är inte den där ryttaren, som ringer på portklockan, mr Maldon?»
»Jo, så ser det ut», svarade jag så likgiltigt jag kunde.
Uriah tystnade tvärt, stoppade sina händer mellan sina stora knäskålar och skrattade så att han låg dubbelviken. Det var ett fullkomligt stumt skratt — icke ett ljud undslapp honom. Hans vidriga beteende, och i synnerhet hans sista rörelse, gjorde ett så obehagligt intryck på mig, att jag utan vidare krus vände mig bort och lämnade honom dubbelviken mitt i trädgården, lik en fågelskrämma, som är i saknad av ett stöd.
Det var icke denna afton, utan, efter vad jag mycket väl erinrar mig, den följande, vilken var en lördag, som jag tog Agnes med mig för att hälsa på Dora. Besöket hade på förhand blivit uppgjort med miss Lavinia, och Agnes väntades till tedags.
Jag svävade mellan stolthet och oro, stolthet över min lilla söta fästmö och oro över huruvida Agnes skulle tycka om henne eller ej. Under hela vägen till Putney, medan Agnes satt inuti och jag utanpå diligensen,