― 266 ―
nen. Hon beslöt skrattande att Jip skulle visa alla sina konster innan vagnen kom. De upptogo åtskillig tid — icke så mycket på grund av deras mångfald utan snarare av Jips motvilja — och allt var ännu icke slut då vagnen hördes köra fram till porten. Agnes och hon togo nu hastigt, men mycket hjärtligt avsked av varandra; Dora skulle skriva till Agnes, som icke finge bry sig om ifall hennes brev voro dumma, det förbehållet gjorde hon, och Agnes skulle skriva till Dora. Det andra avskedet togs vid vagnsdörren, och det tredje då Dora, trots alla miss Lavinias föreställningar, sprang ut och ännu en gång erinrade Agnes om skrivningen och skakade sina lockar åt mig, där jag satt på kuskbocken.
Vi skulle stiga ur diligensen i närheten av Covent Garden och fara med en annan diligens till Highgate. Jag längtade otåligt efter den korta vandringen mellan de båda vagnstationerna, för att få höra Agnes berömma Dora. Ack, vilket beröm det var! Hur kärleksfullt och varmt anbefallde hon icke åt min innerligaste omsorg den täcka varelse, som jag hade vunnit och vars okonstlade behag hon framställde i den allra fördelaktigaste dager! Hur allvarligt lade hon mig icke på hjärtat — likväl utan det ringaste anspråk i tonen — det ansvar jag hade åtagit mig i avseende på det fader- och moderlösa barnet!
Aldrig, aldrig hade jag älskat Dora så innerligt och sant som jag gjorde denna afton. Då vi åter hade stigit ur och i den stjärnklara aftonen vandrade fram utefter den tysta vägen till doktorns hus, förklarade jag för Agnes, att jag för denna sällhet hade henne att tacka.
»När du satt bredvid henne», sade jag, »tyckte jag dig vara hennes skyddsängel lika väl som min, och sådan förefaller du mig även nu, Agnes.»
»En vanmäktig, men trofast ängel», svarade hon.
Den klara tonen i hennes röst gick raka vägen till mitt hjärta, så att jag fann det helt naturligt att yttra:
»Den gladlynthet, som är egendomlig för dig, Agnes, — ty jag har aldrig upptäckt den hos någon annan —
