Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/271

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 267 ―

har, efter vad jag märkt i dag, blivit så återställd att jag börjat hoppas, att du är lyckligare i ditt hem.»

»Jag är lyckligare i mig själv», sade hon; »jag är så glad och lätt om hjärtat.»

Jag såg på det lugna, uppåtvända anletet och tänkte att det var stjärnorna som gåvo det ett så ädelt utseende.

»Det har inte skett någon förändring hemma», sade Agnes efter ett ögonblicks tystnad.

»Inte någon ny hänsyftning på — jag vill så ogärna bedröva dig, Agnes, men jag kan inte låta bli att fråga — på det vi talade om, då vi sist skildes åt?»

»Nej, ingen», svarade hon.

»Jag har tänkt så mycket därpå.»

»Du måste tänka mindre därpå. Kom ihåg att jag litar på att uppriktig kärlek och sanning till slut skola segra. Hys inte några farhågor för min skull, Trotwood», tillade hon strax därefter; »det steg du fruktar för, skall jag aldrig taga.»

Ehuru jag tror att jag aldrig under lugn överläggning hade hyst någon verklig fruktan därför, var det dock en obeskrivlig tröst för mig att mottaga denna försäkran från hennes egna sanningsälskande läppar, och detta sade jag henne.

»Och då nu detta besök är förbi», sade jag — »ty det kan hända att vi inte en gång till kunna få vara ensamma med varandra — hur länge skall det då sannolikt dröja innan du åter kommer till London?»

»Sannolikt mycket länge», svarade hon; »jag tror att det blir bäst — för pappas skull — att jag stannar hemma. Vi komma sannolikt inte att så snart återse varandra; men jag ska' skriva flitigt till Dora, och på detta sätt kunna vi ofta höra av varandra.»

Vi stodo nu på den lilla gården till doktorns hus. Det var redan tämligen långt lidet på aftonen; det var ljus i mr Strongs rum, och Agnes pekade på det och tog godnatt av mig.

»Var inte orolig över våra sorger och bekymmer», sade hon och räckte mig sin hand. »Jag kan inte vara