― 270 ―
blanda oss i det som icke bör vara) att doktor Strong får veta, att detta var klart som dagen för alla redan innan mr Maldon reste till Ostindien; att mr Maldon endast av denna anledning hittade på förevändningar för att få komma tillbaka samt att han endast av denna orsak ständigt kommer hit. Då ni kom in, sir, uppmanade jag just min kompanjon» — mot vilken han nu vände sig — »att på sitt hedersord säga doktor Strong, om han inte länge sedan varit av samma tanke. Nåväl, mr Wickfield, var nu god och säg oss det. Ja, eller nej, sir! Nå, kompanjon?»
»För Guds skull, käre doktor», sade mr Wickfield och lade åter sin tveksamma hand på doktorns arm, »lägg inte för mycken vikt på någon misstanke, som jag möjligen kan ha visat!»
»Se där, ja!» utbrast Uriah och skakade på huvudet. »Där ha vi ju den sorgliga bekräftelsen, inte sant? Även han! En så gammal vän! Herre Gud, Copperfield, medan jag inte var annat än skrivare på hans kontor såg jag honom så visst tjugu gånger som en förarga sig och bli orolig (och det var även mycket riktigt av honom som far; jag kan sannerligen inte tadla honom därför) vid tanken på att Agnes blandade sig i något som inte borde vara.»
»Min bäste Strong», sade mr Wickfield med darrande röst, »min gode vän, jag behöver inte säga er, att det varit mitt stora fel att hos envar uppsöka en ledande bevekelsegrund och mäta alla handlingar efter samma inskränkta måttstock. Det är sannolikt i följd av detta mitt fel som jag kommit på de misstankar jag hyst.»
»Ni har hyst misstankar, Wickfield!» sade doktorn utan att lyfta upp sitt huvud. »Ni har hyst misstankar.»
»Seså, tag nu bladet från munnen, kompanjon!» yrkade Uriah.
»Ja, en gång gjorde jag det verkligen», sade mr Wickfield. »Jag — Gud förlåte mig — jag trodde ni själv gjorde det.»
»Nej, nej, nej!» svarade doktorn i en ton av den mest gripande sorg.
