― 269 ―
inlägga ett medlidsamt nit, som åtminstone i mina ögon var olidligare än vilken annan min som helst han kunde ha sökt att taga på sig.
»Jag har ansett för min plikt, master Copperfield», sade Uriah, »att göra doktor Strong uppmärksam på det som ni och jag redan talat om. Ni förstod mig likväl inte riktigt då, skulle jag tro.»
Jag gav honom en blick men icke något svar och sade, i det jag gick fram till min gode, gamle lärare, några ord som jag trodde kunna tjäna honom till tröst och uppmuntran. Han lade sin hand på min axel, såsom han plägade göra medan jag ännu var en helt liten gosse, men lyfte icke upp sitt grå huvud.
»Eftersom ni inte förstod mig, master Copperfield», fortfor Uriah på samma tjänstvilliga sätt, » vill jag, eftersom vi äro bland vänner, taga mig den friheten att yttra, alt jag fäst doktor Strongs uppmärksamhet på mrs Strongs uppförande. Det strider mycket mot min natur, det försäkrar jag er, Copperfield, att blanda mig uti någonting så obehagligt, men som det nu är, blanda vi oss verkligen allesammans i något som inte borde vara. Det var detta jag menade, sir, den gången då ni inte förstod mig.»
Det förvånar mig nu, då jag erinrar mig hans hånfulla leende, att jag icke grep honom i kragen och sökte att skaka liv och anda ur kroppen på honom.
»Det torde nog hända, att jag inte uttryckte mig fullt klart», fortfor han, »men det gjorde inte ni heller. Vi voro naturligtvis båda fallna för att skjuta ett sådant ämne långt ifrån oss. Men nu har jag beslutit att tala tydligt, och jag har sagt doktor Strong — sade ni något, sir?»
De sista orden gällde doktorn, som hade dragit en djup suck. Detta ljud skulle kunnat röra varje hjärta, tyckte jag, men det gjorde icke något intryck på Uriah.
»Sagt doktor Strong», fortfor han, »att envar kan se, att mr Maldon och den älskvärda och intagande dam, som är gift med doktor Strong, äro alltför vänliga mot varandra. Det är verkligen på tiden (då vi ju nu alla
