― 272 ―
Med den innerliga godhet, som låg i hans natur, sträckte doktorn ut sin hand, vilken mr Wickfield med nedböjt huvud endast ett ögonblick höll i sin.
»Jag medger», inföll Uriah vid den tystnad, som nu uppstod, och slingrade sig som en ål, »jag medger att detta är ett bra obehagligt ämne, men eftersom vi kommit så långt, bör jag taga mig friheten att nämna, att Copperfield även märkt det.»
Jag vände mig nu om mot honom och frågade huru han vågade åberopa sig på mig.
»Å, det är vackert av er, Copperfield», sade Uriah med en slingring, som gick genom hela kroppen, »och vi veta alla vilken älskvärd karaktär ni har, men ni vet att ni i samma ögonblick som jag i går talade med er härom visste vad jag menade. Ni vet att ni förstod vad jag menade, Copperfield. Neka inte till det! Ni förnekar det i en god avsikt, men gör det i alla fall inte, Copperfield.»
Jag såg den gode doktorns milda ögon vända sig emot mig och kände att bekännelsen om mina forna misstankar och farhågor stod alltför tydligt skriven på min panna för att kunna döljas. Det tjänade ingenting till att bli ursinnig. Jag kunde icke göra det gjorda ogjort. Säga vad jag ville, kunde jag ändå icke motsäga det.
Vi blevo åter tysta och fortforo att vara det, till dess doktorn reste sig upp och gick ett par tre slag fram och tillbaka över golvet. Han återvände därefter till sin stol, och i det han lutade sig mot ryggstödet och då och då förde sin näsduk till ögonen med en öppen ärlighet, som i min tanke gjorde honom större heder än varje försök till förställning, sade han:
»Jag har varit mycket tadelvärd. Jag tror att jag varit mycket tadelvärd. Jag har utsatt en person, som ligger mig ömt om hjärtat, för frestelser och förtal — jag kallar det förtal, även om det endast legat i någons innersta tanke — för vilka hon aldrig skulle kunnat bli föremål, om inte jag hade varit.»
Uriah Heep lät höra ett slags snyftning, förmodligen för att uttrycka sitt deltagande.
