― 273 ―
»För vilka min Annie aldrig skulle kunnat bli föremål, om inte jag hade varit. Mina herrar, jag är gammal nu, som ni veta, och jag känner i afton, att jag inte har mycket att leva för, men med mitt liv — ja, med mitt liv — går jag i borgen för den ädla dams tro och heder, som varit föremål för detta samtal!»
Jag tror icke att det förkroppsligade idealet av all ridderlighet, den skönaste och mest romantiska gestalt, som en målare någonsin lyckats framställa på duken, skulle ha kunnat yttra dessa med en mera gripande och rörande värdighet än den fule gamle doktorn gjorde.
»Men jag är inte beredd att neka», fortfor han — »ja, jag har måhända utan att veta det varit i viss mån beredd att medgiva — att jag mot vett och vilja lockat denna dam till ett olyckligt äktenskap. Jag är själv alldeles ovan att göra iakttagelser, och då iakttagelserna av flera personer av olika ålder och levnadsställning allesammans endast alltför tydligt stämma överens, kan jag inte tro annat än att dessa måste vara säkrare än mina.»
Jag hade ofta, såsom jag på ett annat ställe omnämnt, beundrat hans hjärtliga sätt mot sin unga maka, men den aktningsfulla ömhet han vid detta tillfälle ådagalade vid varje hänsyftning på henne och det nästan vördnadsfulla sätt, varmed han visade ifrån sig det allra ringaste tvivel på hennes dygd, höjde honom över all beskrivning i mina ögon.
»Jag gifte mig med denna dam, medan hon var ytterligt ung», fortfor doktorn. »Jag tog henne till min hustru, innan hennes karaktär ännu hade hunnit bli fullt utvecklad. Så vitt den var det, hade det varit min lycka att utbilda den. Jag kände hennes far mycket väl. Jag kände även henne själv mycket väl. Av kärlek till hennes vackra och dygdiga egenskaper hade jag lärt henne vad jag kunde. Om jag begått någon orätt mot henne, såsom jag fruktar att jag har genom att (ehuru oavsiktligt) draga fördel av hennes tacksamhet och tillgivenhet, så ber jag henne i mitt hjärta om förlåtelse därför.»
Han gick ånyo ett slag över golvet, och då han hade kommit tillbaka till sammma ställe som förut, höll han sig
18. — David Copperfield. II.
