― 276 ―
kom hade lagt ut en snara för mig — att jag icke längre kunde styra mig. Hela hans långa, magra kind låg så inbjudande framför mig, och jag slog till den med min flata hand med en sådan styrka, att det sved i mina fingrar, som om jag hade bränt dem.
Han grep om min hand med sin, och i denna ställning stodo vi och sågo på varandra. Vi stodo länge på detta sätt, så länge att jag fick se de vita märkena efter mina fingrar försvinna för den mörka rodnaden på hans kind och göra denna ännu mera blossande röd.
»Copperfield», sade han slutligen med andlös röst, »har ni tagit avsked av edra sinnen?»
»Jag har tagit avsked av er», sade jag och vred min hand ur hans. »Ni usle hund, jag vill inte vidare veta av er!»
»Vill ni inte?» svarade han, tvingad av smärtan i kinden att föra handen dit. »Kanske att ni inte blir i stånd att undvika det. Men är inte detta otacksamt handlat av er?»
»Jag har tillräckligt ofta visat er att jag föraktar er», svarade jag, »och jag har nu låtit er se det ännu tydligare. Vad behöver jag väl vara rädd för att ni ska göra er omgivning så mycket ont ni förmår? Vad annat gör ni väl någonsin?»
Han förstod mycket väl denna anspelning på de konsiderationer, som hittills förmått mig att lägga band på mig i mitt förhållande till honom. Jag tror för min del att varken örfilen eller anspelningen skulle ha undfallit mig, om icke Agnes på eftermiddagen hade gjort mig trygg genom sin försäkran. Men detta betyder föga.
Åter uppstod en längre tystnad. Medan han såg på mig tycktes hans ögon antaga varje färgskiftning som kan göra ögon fula.
»Copperfield», sade han, i det han tog sin hand bort från kinden, »ni har alltid varit emot mig. Jag vet att ni alltid har motarbetat mig hemma hos mr Wickfields.»
»Ni kan gärna tro vad ni behagar», sade jag, ännu i högsta förbittring. »Om det inte är sant, så är det er själv endast så mycket värdigare.»
