Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 275 ―

ge förebråelser, och inte jag. Det är min plikt att skydda henne för missförstånd, grymma missförstånd, vilka inte ens mina vänner kunnat undvika. Ju mera tillbakadraget vi leva, desto bättre kan jag uppfylla denna plikt. Och när den tid kommer — måtte den komma snart, ifall så är Hans nåderika behag — då min död skall befria henne från tvång, skall jag tillsluta mina ögon med obegränsad tillit och kärlek och låta henne, då utan sorg, gå gladare och ljusare dagar till mötes.»

Jag kunde icke se honom för de tårar, som framlockades i mina ögon av hans innerlighet och godhet, vilka lika mycket prydde som pryddes av den enkla naturligheten i hans sätt. Han hade närmat sig dörren, då han tillade:

»Mina herrar, jag har visat er mitt hjärta. Jag är övertygad att ni skola respektera det. Vad vi sagt i afton får aldrig mera upprepas. Wickfield, låna mig en gammal väns arm medan jag går uppför trappan.»

Mr Wickfield skyndade till honom. Utan att växla ett ord, följdes de långsamt åt ut ur rummet, medan Uriah stod och såg efter dem.

»Nå, master Copperfield», sade Uriah, i det han ödmjukt vände sig till mig, »saken tog just inte den vänding man kunde ha väntat sig, ty den lärde gamle herrn en sådan förträfflig man han är! — är så blind som en läderlapp, men den familjen är nu makad ur vägen, skulle jag tro!»

Jag behövde endast höra ljudet av hans röst för att bli retad till ett ursinne, vars make jag aldrig känt, varken förr eller sedan.

»Skurk», sade jag, »vad menade ni med att inblanda mig i edra usla ränker? Hur vågade ni, falske usling, åberopa er på mig, som om vi hade lagt råd därom med varandra?»

I det vi nu sålunda stodo ansikte mot ansikte med andra, såg jag så tydligt av den halvkvävda skadeglädjen i hans ansikte vad jag redan så tydligt visste ― att han nämligen trugat på mig sitt förtroende enkom för att göra mig sorgsen och olycklig och i denna sak en-