Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/284

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 280 ―

kunnat hjälpa mig att utreda härvtråden därtill. Men såsom jag redan nämnt i min berättelse om mina skoldagar, kände hans vördnad för doktorn inga gränser, och den sanna tillgivenheten, till och med den som något bland de lägre djuren hyser för människan, är alltid åtföljd av en finhet i känsla och uppfattning, som lämnar det skarpaste förstånd långt bakom sig. Till detta hjärtats förstånd, om jag så får uttrycka mig, hade en klar stråle av sanningen trängt in på den rakaste vägen.

Han hade under många av sina lediga stunder med stolthet återtagit sitt privilegium att spatsera av och an i trädgården, med doktorn i sällskap, så som han hade varit van att vandra fram och tillbaka på doktorns promenad i Canterbury. Men sakerna hade icke väl tagit denna vändning förrän han begagnade alla sina fritimmar (och han steg tidigt upp för att få så många flera sådana) till dessa ambulatoriska idrotter. Om han hade varit övermåttan lycklig, då doktorn läste för honom i det där underbara verket, ordboken, var han nu alldeles förtvivlad, då doktorn icke tog upp det ur fickan och började. Då doktorn och jag voro sysselsatta, plägade han nu vandra fram och tillbaka med mrs Strong och hjälpa henne att sköta sina favoritblommor eller rensa trädgårdssängarna. Jag förmodar att han sällan talade tio ord i timmen, men hans tysta och stilla deltagande och hans uttrycksfulla ansikte funno ett omedelbart svar i bådas bröst; den ene visste att den andre höll av honom och att han höll av båda, och på detta sätt blev han vad ingen annan kunde ha blivit — en föreningslänk dem emellan.

Då jag tänker mig honom vandrande med sitt outgrundligt djupsinniga ansikte fram och tillbaka med doktorn, förtjust över att bli överhopad med de hårda orden i ordboken; då jag tänker mig honom släpande stora vattenkannor efter Annie; med ett par riktiga björnlabbar till handskar på händerna liggande på knä för att uträtta ett tåligt, mikroskopiskt arbete mellan de små blomsterstånden; bättre än någon filosof skulle kunnat, uti allt vad han gjorde, uttryckande en finkänslig