― 281 ―
önskan att vara hennes vän och strilande sympati, tillitsfullhet och tillgivenhet genom vartenda hål i vattenkannan; då jag tänker på hur han aldrig förvillade sig i dessa ljusare ögonblick, då olyckan talade till hans hjärta, hur han aldrig förde den olycklige kung Karl med sig in i trädgården, hur han aldrig slappades i sin tacksamma tjänstvillighet, aldrig glömde att någonting var i olag och att han skulle ställa det tillrätta igen — blygs jag nästan över att jag vetat att han icke var vid sitt fulla förstånd, i synnerhet då jag betänker huru litet jag uträttat med mitt.
»Ingen annan än jag, Trot, vet vad han går för!» plägade min tant helt stolt yttra, då vi samtalade därom. »Dick ska nog ännu komma att utmärka sig!»
Innan jag avslutar detta kapitel måste jag nämna ännu en sak. Medan de främmande ännu voro kvar hos doktorns märkte jag att postbudet varje morgon kom med två eller tre brev till Uriah Heep, vilken eftersom det nu var ferietid, stannade vid Highgate ända till dess de andra reste, och att dessa skrivelser alltid voro affärsbrev från mr Micawber, som nu skrev en flytande juridisk handstil. Av dessa obetydliga omständigheter trodde jag mig kunna draga den glädjande slutsatsen att det gick mr Micawber väl i händer, och jag blev till följd därav högst förvånad, då jag ungefär vid samma tid erhöll följande brev från hans älskvärda maka:
»Canterbury, måndag afton.
Ni torde utan tvivel bli överraskad, min bäste mr Copperfield, då ni mottager denna skrivelse — ännu mera då ni lär känna dess innehåll, och ännu mera då ni får höra det förbehåll jag gör, nämligen att detta måste anses meddelat i största förtroende. Men mina känslor som maka och mor behöva tröst och som jag icke vill rådgöra med min familj (som mr Micawber redan förut icke kan fördraga), vet jag ingen av vilken jag bättre kan begära råd, än av min vän och forne hyresgäst.
