SEXTONDE KAPITLET.
Ännu en återblick.
Låt mig ännu en gång stanna vid ett minnesvärt skede i mitt liv — ännu en gång träda åt sidan och se vålnaderna från dessa dagar draga mig förbi i en dunkel följd, ledsagande min egen skugga.
Veckor, månader, årstider draga förbi. De tyckas vara föga mera än en sommardag och en vinterafton. Än står heden, där jag vandrar med Dora, i full blom och liknar ett fält av strålande guld; än åter ligger ljungen dold i högar under ett täcke av snö. Floden, vid vilken vi vandra, blänker i sommarsolen, krusas av vinterblåsten eller uppfylles av massor av drivis, alltsammans i ett andetag. Snabbare än en flod någonsin runnit ned mot havet, blänker han fram, mörknar och rullar bort.
Icke den ringaste förändring har försiggått i de två små fågellika damernas hus. Uret pickar över kaminen och barometern hänger ute i förstugan. Varken ur eller barometer visar någonsin rätt, men vi tro fromt på dem båda.
Jag har uppnått den lagliga myndighetsåldern; jag har uppnått värdigheten av tjuguett år. Men detta är en värdighet, som kan påtrugas en. Låt mig tänka på vad jag uträttat.
Jag har tämt och kuvat den där vilda stenografiska mystären och skaffar mig en anständig inkomst därmed. Jag njuter ett högt anseende för min skicklighet i allt som hör till denna konst och jag är tillika med elva andra anställd som riksdagsreferent åt en morgontidning. Den ena aftonen efter den andra nedskriver jag förutsägelser, som aldrig slå in, löften som aldrig hållas, förklaringar, som endast åsyfta att förvirra. Jag vadar
