― 285 ―
i ord. Britannia, den olyckliga kvinnan, står alltid framför mig som en uppsatt fågel, genomstungen härs och tvärs med skrivpennor och bunden till händer och fötter med rött segelgarn. Jag har tittat bakom kulisserna tillräckligt mycket för att känna det politiska livets värde; jag har blivit en verkligt vantrogen i detta avseende och skall aldrig komma att låta omvända mig.
Min käre gamle Traddles har försökt sig på samma bana, men han ligger icke åt det hållet. Han tager sin motgång lätt och erinrar mig om att han alltid ansåg sig själv trög och långsam. Han har en tillfällig anställning vid samma tidning och samlar torra fakta, vilka sedan omskrivas och förskönas av livligare pennor. Han har blivit utnämnd till sakförare och har med beundransvärd flit och självförsakelse hopskrapat ytterligare hundra pund till avgift åt en notarie, på vars kontor han arbetar. En betydlig kvantitet glödgat portvin konsumerades i anledning av hans utnämning, och i betraktande av räkningens storlek skulle jag tro, att Inner Temple måste ha gjort sig en god förtjänst.
Jag har även prövat mina krafter på en annan bana. Med fruktan och bävan har jag ägnat mig åt författareskapet. Jag skrev i största hemlighet en liten obetydlighet och skickade den till en månadsskrift, som tog in den. Sedan denna tid har jag tagit mod till mig och skrivit en hel hop småsaker. Jag får nu ordentligt betalt för dem. Jag står mig i det hela taget rätt bra, och när jag räknar mina inkomster på vänstra handens fingrar, går jag bortom det tredje fingret och stannar vid den mellersta leden på det fjärde.
Vi ha flyttat från Buckingham Street till ett vänligt litet hus i närheten av det jag tog i betraktande, då min entusiasm först kom över mig. Min tant, som med god fördel sålt huset i Dover, kommer emellertid icke att bo hos oss utan skall flytta in i ett ännu mindre hus strax bredvid. Vad förebådar detta? Mitt bröllop? Ja, ganska riktigt!
Ja, jag skall vigas vid Dora. Miss Lavinia och miss Clarissa ha givit sitt bifall, och om någonsin kanariefåg-
